Dagen O

Så länge vi har väntat.. Så mycket vi har ifrågasatt sjukvårdens engagemang..

Oscar har sedan vecka 18 i graviditeten, gått med en åkomma: En förträngning mellan sin vänstra njure och urinblåsan.. Detta var alltså något man märkte på första ultraljudet i vecka 18, vilket jag tycker är anmärkningsvärt..

Vad jag däremot undrar över är VARFÖR ska vi behöva åka till Uppsala varannan vecka under sista halvan av graviditeten när det ändå kommer dröja 4 månader innan man gör något åt den åkomma som man ville "hålla under uppsikt"?

Grejen är att den har växt även efter Oscar föddes, men tydligen tyckte inte Uppsala att det var tillräckligt viktigt. Vi hamnade ju dessutom mitt i vårdstrejken där man nu kommit överens om en ingångslön på 21.500 för en sjuksköterska.

Nu är det iaf gjort..Oscar hamnade ofrivilligt under kniven i tisdags kl 12.00.. Han hann m.a.o före sin far som fortfarande är o-opererad.. Träffade kirurgen, Erik som verkade pålitlig och trovärdig och fick fullt förtroende för honom..

Men trots det så kunde jag inte låta bli att må dåligt när det väl var dags för operation. Jag lämnade min son skrikandes till två sjuksystrar som jobbade på narkosavdelningen.. Hans blick kommer jag nog aldrig glömma..

Fullt medveten om att den betydde "rädda mig" och jag kunde ändå inte göra något.. Det var ju ändå för hans bästa.. Men vet han det?

De sa till oss att ta en promenad, och att operationen kunde ta ca 3 timmar.. Sagt o gjort så tog vi en promenad och vi tog dessutom en lunch där jag kände mig extremt malplacerad (veganstället no.1). Gick tillbaka efter två timmar och fick sagt till oss att vi kunde räkna med att det skulle ta ytterligare ca två timmar..

Nu var det jobbigt..

Hur som helst så fick vi samtalet från uppvakningen runt 16.30.. Och hur uppmuntrande ordet än låter så är det inte särskilt trevligt.. Att se sin son försöka vakna från sin onaturliga sömn är inget annat än en plåga.. Han vill, men kan inte.. Usch!

Jag sa till min sambo att Oscar förmodligen skulle vakna med ett leende, för det är sån han är.. När han vaknar (från vanlig sömn) så brukar han avlossa ett leende som skulle få vem som helst att mjukna.. Så blev ej fallet..

Det var mer en undran om vad som hade hänt..

Men han är tapper vår krigare.. Och vi har fått vår beskärda del av leenden sen dess..

Jag har nu lämnat honom och hans mor i Uppsala och hämtat hem min dotter från sitt temporära hem hos sin mormor.. Jag har en tendens till blåmärken i öronen..

Men nu sitter jag här.. Tack gud (även om jag inte är troende) för att operationen gick bra..